"Men hur gick det till?""Vem gjorde det?"
"Har ni några misstänkta?"
"Varför skulle någon göra så?"
"När skedde det?"
"Finns det några vittnen?"
"Såna här situationer skapar många frågor, man känner sig villrådig och vet inte vart man ska ta vägen riktigt. En del känner håglöshet, apati, olust. Att man liksom inte orkar med mer elände. Det kan t.o.m gå så långt att man behöver träffa en terapeut för att tala ut, bearbeta tankarna som far omkring i skallen." berättar en polisman från Malmö som vill vara anonym.
Ja, att arbeta som polis kräver ett psyke starkt som en kinesisk barngymnasts. "Sinnena måste alltid vara slipade till maximal kapacitet, något man uppnår genom till exempel "tai chi" och hälsosam kost." fortsätter polismannen. Hans blick flackar lite när jag frågar om händelsen på bilden. Han tar ett djupt andetag och börjar berätta: "Vi fick in ett anonymt tips tidigt på lördagmorgonen den 14 mars. Tipsaren sa att något hade skett på Simrishamnsgatan 11, något om att en uppgörelse slutat illa för en av de inblandade parterna. Det var allt vi fick veta. Jag och min kollega Mustafa (fingerat namn) befann oss på Möllevångstorget bara ca hundra meter därifrån så vi åkte mot den utpekade platsen där den här eventuella uppgörelsen skulle ägt rum. När vi närmade oss hade en liten skara åskådare samlats på trottoaren så vi misstänkte givetvis att vi hamnat rätt. Just den här stunden, det handlar om ett par sekunder bara, minns jag väldigt väl. Jag klev ur först, och medan jag närmade mig platsen skingrade sig människorna som samlats, och då... ja då, då fick jag syn på offret, som bara låg där, alldeles orörlig, alldeles "o-levande". Polismannens ögon blir fuktiga och han ursäktar sig medan jag nickar förstående. Han tar en klunk vatten och fortsätter: "Jag gick fram och kände efter offrets puls men fann ingen, varpå jag startade återupplivningsförsök, HLR. Jag såg hur den lilla bröstkorgen liksom höjdes och sänktes och tusentals tankar hinner ju passera trots att man försöker behålla sin fokus. Ambulansen kom några minuter senare och det bekräftades att offret hade avlidit. Det fanns inget jag kunde gjort, sa de. Det kändes ju som en liten tröst men fan, ett liv är ett liv och liv som släcks kommer man aldrig kunna vänja sig vid, om man inte är helt känslokall vill säga. Det är inte jag." "Fick ni någonsin veta vad som hade skett" frågade jag. "Nej. Det är ett av många ouppklarade fall inom skånepolisen. Men just det här fallet är nog fanimej det som berört mig allra mest. Det mest oskyldiga man kan tänka sig, en brunprickig liten banan, vad fan hade den gjort för att förtjäna ett sånt slut? Man mår ju illa vid tanken på att det någonstans går omkring en iskall bananmördare, det kan ju finnas hur många offer som helst, offer som aldrig får den upprättelse de förtjänar. Nej, det är för jävligt, åt fanders med allting säger jag. Åt fanders med precis allting...".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar