Vem gjord'et?

På café.

Sitter på café och skriver lite. Det har blivit lunchrusning och folk i karriären har beställt sallader och pajer. De är hungriga och har slagit sig ner för att vänta på sin lunch.

Det dröjer.

Det dröjer länge.

Efter 20 minuter börjar de oroligt skruva på sig. Tittar på klockan. Undrar vart i helvete maten de beställt tagit vägen. Vänder sig om, spejar sig omkring och hoppas kanske få syn på en kock som stressad står och lägger vid sista handen på just deras maträtter.

Så kommer de. Oundvikligen. De klassiska ”vänta på maten – kommentarerna”, ställda med djup ironi.

”Skulle de bara odla potatisen först?”

”Slakta kon?”

”Kanske föda upp kon och sen slakta den?”

”Behövde de öppna en porslinsfabrik för att dreja tallrikarna?”

Jag hejdar en impuls att ställa mig upp och skratta högt åt fårskallarna som fällt de klassiska ”vänta på maten – kommentarerna”. Jag hejdar mig in i det sista. Tänker att det kommer se dumt ut. Att jag kommer ångra mig så fort jag öppnat munnen. Ser framför mig hur jag står där, mitt i caféet, med öppen mun. Hur jag sakta stänger munnen, sätter mig åter på min plats och fortsätter skriva.

Jo. Det kommer se mycket dumt ut.