Imorse.

Imorse när jag stod och väntade på bussen vid Möllevångstorget blev jag tragiskt nog vittne till en olycka mellan en äldre kvinna på cykel och en skåpbil från Samhall. Jag är inte riktigt klar över vem som hade gjort ett lagbrott, men faktum är att jag tror att damen på cykel försökte sig på en "rövare" och hinna över vägen trots att det just blivit rött. Vägbanan var täckt av snö och hon cyklade så långsamt att hon nästan stod still. Jag antar att hon var så koncentrerad på att forcera snöblasket att hon inte tog någon notis om skåpbilen som kom från vänster i sakta mak. Lyckligtvis träffade skåpbilen endast hennes cykel, men hon - och här sviker mitt minne troligtvis pga ett lättare chocktillstånd - kan ha ramlat av. Jag är som sagt inte helt klar över detta.

Vad jag däremot är mycket klar över, är hur jag sekunden innan det sker och då det slår mig ATT det kommer ske, är att jag i halvt paniktillstånd utbrister "MEN GUD!".

Men. Gud.

Ja, det är verkligen så jag säger. Högt! I busskuren stod för tillfället en tonårstjej till vänster, och en tonårskille till höger. Ingen, ingen, reagerade på det vi bevittnade. Det vara bara jag som reagerade. Och hur reagerade jag? Genom att utropa "GUD".



Ja, jösses.