Allt var frid och fröjd, ja resan gick tamejfan otroligt smidigt med en behaglig fönsterplats jämte ett dimmigt skånelandskap som susade förbi utanför. Jag riktigt gosade ner mig i sätet och tankarna for omkring i skallen på mig. "Ja, jag tror på reinkarnation!", "Har det funnits liv på Mars?", "Vad gör man egentligen om 5 år, man kanske inte ens lever?" m.m m.m. Frid och fröjd som sagt!
Ända tills vi kommer till studentstaden, kulturstaden, kunskapsstaden Lund. Vad kliver på där, om inte ett gäng män i 30-årsåldern, iförda bakåtkammat hår och rock från J.Lindeberg. Genast börjar stämningen i vagnen bli infekterad. De frustar högljutt, nästan spottar ut orden så att alla ska få höra vad just de har att säga. Det är något mycket viktigt. "Det här tåget är ju äldre än oss, HA-HAA!", "Varför ska man boka platser om man ändå inte hamnar bredvid varandra?". "HA-HAA!".
Sen försvann de vidare, men efter sig lämnade de en air av dålig eftersmak. Nu sitter jag här med en gnagande känsla av att tåget kanske inte alls är så bra som jag först tyckte. Kanske att tåget faktiskt ÄR gammalt. Huh - gammalt = dåligt, det tycker många. Är min sittplats här vid fönstret verkligen bekväm? Varför är det så tomt på tåget?
Nu sitter jag här och mår dåligt.
HAHA - nej för tusan, jag avskyr ju såna där män i gäng!
Sjukt bra bloggserie, jag kräver mer!
SvaraRadera