Skog. Aaaah, skog. Jag smakar glupskt på ordet, blöter upp det i saliv och sköljer det runt runt i min mun innan jag njutningsfullt låter det rinna ner i min strupe och vidare ner till magsäcken via övre magmunnen. Där nere låter jag det sedan ligga och liksom bölja på de stilla vågorna som det övriga maginnehållet skapar. "Skvalp, skvalp", likt en kolsvart skogstjärn efter att en gräsand majestätiskt brett ut sina breda små andfötter och landat precis bredvid ett fång vita och gula näckrosor. Blubb, blubb låter det samtidigt då tusenbröderna inlett sin jakt på tjärnens kviddstim, en jakt där det bara finns en vinnare... Precis som saltsyrans och pepsinets jakt på magsäckens nedbrytningsbara födoämnen, där födoämnena inte har någonstans att fly, ända tills de långsamt, men aggressivt, bryts ner till små, små beståndsdelar och jagas vidare ner till tolvfingertarmen där ingen mindre än självaste mästerjägaren GALLAN träder fram från bakom ett stort tarmludd med sig själv som enda vapen! Födoämnena inser sin totala chanslöshet och räcker utmattat upp händerna i en "vi ger oss"-gest, men ändå ska gallan triumferande attackera ända tills de slutligen inte består av något annat än ospjälkade fibrer, döda epitelceller och tjocktarmsbakterier som slutligen pressas ut genom analöppningen.
Förlåt, vart var jag, skogen?
Jag gillar skogen.
Jag gillar skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar