Om mitt barn.

Mitt barn tycker inte att jag är rolig. Det gör ont i mig när jag tänker på det. Ibland ler hon åt mig! Fast det känns mest som att hon gör det av ren väluppfostran. Och jag måste dessutom kämpa mig till det där lilla leendet! Säga "tittut" åter och åter igen. Gömma mig och hoppa fram. Banka mig på huvudet. Göra groteska ljud med munnen. Vifta med armarna. Skratta överdrivet med olika röster. Steppa åt sidan, fram och tillbaka. Räcka ut tungan. Grina illa. Prata med läspljud. Låta som en utvecklingsstörd. Kasta upp leksaker i luften. Härma djungeldjur. Peta henne på magen. Göra pruttljud.

Går jag kanske på för hårt? Ska jag kanske försöka med något annat? Men, vad?

Åt sin pappa skrattar hon däremot hejdlöst! Det räcker att hon ser honom så spricker hon upp i ett leende, sätter igång ett jättegarv och slår sig nästan på knäna likt en farbror som tittar på en buskisföreställning där nån liten harmynt kille precis råkat ta hushållerskan på brösten.

Han behöver knappast kämpa med läspning eller djurläten eller steppdans, han!

Men jag bidar min tid. Om 25 år är det den här morsan som minsann får all cred, och farsgubben är reducerad till en tjatig typ som drar samma pinsamma skämt och historier som han alltid gjort. Ha!

Skrattar bäst som skrattar sist, hörrni!