Olika slags kollegor, som pratar för mycket.

Min kollega här på jobbet, han den norska som pratar så mycket, han pratar verkligen jättemycket. Han brukar kika in här en gång om dagen ungefär, och han nöjer sig inte med ett "Hej". Trots att jag stirrar in i min datorskärm och verkar upptagen så kommer det alltid någon följdkommentar, om vad som helst egentligen. Jag behöver inte ens titta upp, pratet kommer av sig själv, per automatik. Jag vill ju inte verka otrevlig (fastän jag är det), så efter en stund tittar jag trots min motvilja upp och då, då ser jag hur han tar det. Steget. Steget in här i rummet. Han håller på att värma upp. Känner inte av läget, bara kör på. I värsta fall tar han ytterligare ett steg. Närmar sig stolen som står mellan honom och mig. Innan man hinner reagera har han slagit sig till ro i stolen. Pratar på. Pratar pratar pratar. Då är det bara att resignera, släppa det man håller på med och stelt luta sig tillbaka. "Lyssna". Humma. "Jaså, jaha", "Ja just det", "Nähä?".

Sen är det alltid han som avrundar. Man har inte en ärlig chans!

Ofta ser jag honom mingla runt här för att hitta någon han kan prata till, inte med, och så ser man honom stanna till hos någon annan stackare och prata prata prata. Ibland äter han banan samtidigt.

Har en tjej här på jobbet som också pratar väldigt mycket. Ni vet typen som inte lyssnar överhuvudtaget på någon annan, och som fortsätter prata trots att man går därifrån. Som säger en sak, och sen liksom själv fyller i det hon precis har sagt och det låter ungefär såhär:

Jag: Hej

Hon: Hej! Ja idag var det kallt du!

Jag: Ja, verkligen!

Hon: Näääe men du vet, jag har ju på mig både tjocktröja och långkalsonger idag. Höll på att frysa ihjäl imorse när jag vaknade. Och hästarna måste ju skötas om, så ut i stallet och ta hand om dem.

Jag: Jaså

Hon: Bla bla bla bla bla bla bla bla etc.

Det hon själv fyller på börjar alltid med "Nääääe...", precis som fotbollsspelare som blir intervjuade, ni vet.

Gah!

Själv är jag en sån som kanske pratar för lite. Gör jag pratmänniskorna nervösa? Framkallar jag den där egenskapen hos vissa, för att jag verkar vara en bra lyssnare, när jag i själva verket tänker på helt andra saker och då i synnerhet på hur jobbig den där pratande människan är?

Jag är rådvill.

*Suck*