Herregud, vad många chanser jag gett Värnhem nu utan att få ett skit tillbaka. Vi har inte alls funnit varandra, Värnhem och jag. Kanske är det årstiden, att hela Malmö ser ut som en enda murrig gråskala?
Inte vet jag.
Men nu saknar jag Möllan. Jag saknar myllret. Människorna. Mobiltelefonaffärerna. Pengaväxlingskontoren. Resebyråerna. Fruktarrangemangen. Torget. Krustarna. Hipstersen. Asiaterna. Kaffebaren. Uteserveringarna. Sibylla. Det flygande skräpet. Latinosarna. Afrikanerna i Bajsrondellen. De asiatiska livsmedelsbutikerna. Sunk-ICA 1 & 2. Doften av grillad kyckling. Tempo. Metro. Restaurang Möllan. Möllans Ost. Apoteket som har öppet till kl 22. Simrishamnsgatan. Martins Konditori. Humana. Myrorna. Den lille mannen med pudeln.
Värnhem...
A-lagare på torget. Rökande gymnasieelever som spelar r'n'b högt i mobilen. Ett folktomt Entré. Igenbommade restauranger. Trafiken på Östra Förstadsgatan. Trafiken på Föreningsgatan. Trafiken på Lundavägen. Dåligt utbud och dyrt på Stadsmissionen. Fult. Deppigt. Tråkigt.
Jag kan dock komma på 3 bra saker med Värnhem! Kjelles Möbler. Laktritskolan på Nöjesmagasinet. Cashew Chicken på China Box.
Är detta skäl nog att bo kvar i Rörsjöstaden, granne med Värnhem? Gamla möbler, godis och billig mat?
Äh. Det är väl bara det där jämrans gräset som alltid är grönare där borta.