Om Barn.

Så här är det va.

Jag är rädd för barn.

Det är en rädsla som finns kvar i mig trots att jag själv fått barn. Mitt eget barn är jag dock inte rädd för. Längre.

Varför är jag rädd för barn?

Tjae...

Barn är oberäkneliga.

De säger rakt ut vad de känner för!

Barn har ingen känsla för det sociala.

De kan vara elaka.

En del t.o.m. luktar lite surt, sunkigt, fisigt.

Jag brukar tänka att barn liksom är vuxna personer fast de just för tillfället är små. Om jättemånga år kommer de vara gamla gubbar och tanter. Sen dör de. Fast så brukar jag egentligen inte tänka. Det var mest något jag kom på för stunden.

I alla fall.

Jag är rädd för barn.

Vilket är lite jobbigt.

De finns ju överallt.

Precis överallt!

Vänder man sig om hastigt kan man ge sig tusan på att man snubblar pladask över ett snorigt barn som bara står och hänger, lite inåt med fötterna och med någon slags väska på ryggen. I väskan finns säkert en iPhone 4s, samlarkort, mojänger, elpistol och lunchkuponger.

När mitt barn blir lite större kommer hon släpa hem en massa kompisar, kompisar som är barn. Då måste jag liksom låtsas att jag älskar barn. Att barn är det bästa som finns, att alla barn är fantastiska, underbara, bedårande! För mig som mamma är det naturligt att känna sig som en mamma för precis alla barn! Jag ska bjuda dem på bullar, saft och kanske kvällsmat, och behöver de bajsa hos oss så ska jag torka dem i arslet dessutom.

Fy fan.

Den dagen den sorgen!

Men nu vet ni det, tills vidareledes.