Grannfejden.

Nu har han satt sin sista potatis. "Vem fan då?". Jo, han som bor i lägenheten ovanför. Vet ni vad klåparen har gjort? "Nej, berätta.". Igårkväll, och natt, hade han ett litet party där uppe hos sig! Till klockan 3! Han spelade rockmusik! Och sen, klockan 2:45, så spelade han techno! Högt! En torsdag!

Må du bli varse, låg jag och tänkte ilsket för mig själv. Må. Du. Bli. Varse.

Imorse, vid frukost, skrev jag nämligen ett mycket syrligt brev till honom. Gick upp och ringde hetsigt på dörrklockan kl 8. En gång, två gånger, tre gånger. Ingen öppnade. Jag tryckte ner brevet i hans brevinkast och klampade ilsket ner för trappan och gick till jobbet. Jag kände mig nöjd. Tyckte verkligen att jag fick till formuleringarna i brevet. Att jag lyckades förmedla mitt budskap med en ton som innehöll en lagom avvägd dos sarkasm, uppgivenhet, irritation, mognad, och med ett avslut som öppnade upp för dialog.

Sen kom jag att tänka på hans eventuella reaktion. Tänk om jag kommer hem ikväll och finner mitt brev nerknölat i mitt brevinkast, eller att det kanske ligger slängt vind för våg någonstans på innergården och har blivit trampat på? Mina fina formuleringar, min väl avvägda ton. Förnedringen. Skammen. Tankarna som kommer snurra runt i skallen: "Jag kanske gick till överdrift...", "Ibland måste man ju få festa till det...", "Jag är en sån tråkmåns...".

Vilken bergochdalbana av känslor, och klockan är bara 9:20!